Forska om släkten, varför då?

Att ”forska” låter ju ganska pretentiöst. Som om det är en akademisk disciplin att släktforska. Snarare är det ett sätt att undersöka sin familjehistoria. Det som drev mig var nyfikenheten på mina anfäder och anmödrars livsvillkor. Det är lite exotiskt också, att få veta mer om hur man levde förr i tiden och vad som kan finnas noterat i gamla dokument.

Ja, släktforskningen kan innebära en del nosande i gamla dammiga arkiv men nuförtiden klarar man sig väldigt bra med en bra uppkoppling och länkar till öppna digitaliserade arkiv. När jag började med det här, cirka 2003, så ägnade jag en hel del timmar i läsesalar på riksarkiv med plåtar i mikroficheläsare.

Släktforskningen ger också en sorts perspektiv på livet. Människorna som jag läser om blir levande och jag måste försöka föreställa mig deras situationer, läsa mellan raderna, i husförhörslängder, födelse- och dödböcker; i historiska kartor eller bruksregister. Det blir liksom ett pussel som läggs där de torra dokumenten är bitarna som ska fogas samman.

När familjehistorien på det viset sätts samman och får läggas parallellt med annan historia så framträder en tidslinje. Den kanske inte slutar med mig utan kan förlängas i en tänkt tidslinje? En kronologisk förteckning av händelser blir en form av historieskrivning. Det kan vara knutet till min släkt, eller min frus släkt, men även till politiska och kulturella händelser. Det blir särskilt spännande när olika tidslinjer sammanfaller eller korsar varandra.

Som när jag upptäckte en person som bodde i ett soldattorp ingick i Karl XII:s armé och deltog i slaget vid Narva. Eller att jag och min frus släkter (Drougge och Bonnevier) kom från samma lilla by i Belgien i början av 1600-talet. Jag vill gärna ge mina anfäder och anmödrar lite kött och blod i mina berättelser. Får se om det funkar.